Kaos kan vara vackert

Kaos. Hur jag kan avsky det. Men kaos är också vackert. Såhär ser det nu ut efter ett par timmar av effektivitet.

En novell är bearbetad och är nu lämnad ur mina händer för att via nya, opartiska ögon synas ur alla vinklar.

Kram

Effektivitet kan vi väl låta det kallas

Sitter på Café String med fina Johanna. Hon pluggar och jag tänkte jobba lite. Och med jobba menar jag att skriva lite i bloggen och samtidigt ta tag i ett korra en novell. Har på känn att det snart kan komma en här om några dagar eller så.

 

Ung Cancer och Snajvid

Jag känner att det är dags att berätta för er nu. Tidigare i veckan berättade jag att den senaste novellen jag postade här i bloggen, ”Bakom lyckta glasdörrar 1”, inom en snar framtid skulle publiceras på en annan plattform än här på bloggen.

Det är ingen mindre webbplats än Ung Cancer som vill sprida texten på sin sida. När Julia Mjörnstedt, grundaren till denna fantastiska organisation, läste min novell tog det inte lång tid innan frågan kom på tal. Fick de publicera texten hos dem. Först när jag läste frågan tror jag inte riktigt att jag förstod det. Skämtade hon med mig? Spelade hon ett elakt skämt jag inte förstod?

Det var inget skämt. Jag och Julia pratade vidare. Sagt och gjort. Jag skickade allt material som behövdes och den informationen jag har nu säger mig, och nu också er, att den kommer upp i början på nästa vecka. Så fort den är uppe och jag får tag i länken kommer ni också få ta del av den, självfallet.

Det är stört omöjligt att skriva om detta utan att dra på smilbanden. Jag är så överväldigad och stolt.

 

 

Tack Julia och alla på Ung Cancer-teamet. Ni är fantastiska. Oräkneliga kramar till er alla!

En frisk fläkt

När man utsätts en hel dag för inspirerande människor och ämnen är det lätt att själv fyllas av så mycket glädje och nyfunnen inspiration. Detta har hänt mig idag. Vad dagen handlade om och vad vi gjorde kommer senare ikväll.

Jag kom hem. Fick i mig en middag. Ett par minuter av lugn och en chans att försöka pussla ihop alla intryck från dagen. Då slog det mig. Det är dags att dra ut den senaste versionen av alla texter. Jag gillar att ha ett ”exemplar” av mina texter i analogt format. Det blir mer verkligt då och därtill älskar jag att korra mina egna texter med en gammal hederlig penna. Hur härligt är det inte att överskåda detta ordnade kaos. Insikten av hur mycket en text kan ändras, petas i, byta ut. Jag älskar när det ser ut såhär.

Nu var det alltså dags för en fräsch omgång pappersark. Sedan jag printade ut senast har det hänt mycket. Det har tillkommit nya texter, många av de redan existerande texterna har blivit lästa och korrade. Med en ny omgång finns det utrymme för ännu mer förbättringar. Jag är glad.

Doften av nytryckt bläck – obetalbar.

Distraherande smärta

Jag har problem idag. Eller, problemet är flera år gammalt men senaste två veckorna har det verkligen blossat upp igen. Det är ryggen som krånglar. Det gör ont mest hela tiden. Det tär på min energi och inte minst tär det på min förmåga att koncentrera mig.

Det finns flera inlägg planerade att skriva. Men det går inte, jag kan inte hitta energi för att sätta mig ner ordentligt och skriva dem. Men för att vara lite snäll kan jag här nedan lista några av de som jag planerat att skriva.

• En resa genom 90-talets musikfilmer.
• Universitet och högskola, jag har äntligen tagit mig för att söka.
• Apple och rekryteringen som tar sig framåt.
• Copywriter-jobbet och vad som försigår där.
• SF Bio och varför de misshandlar sig själva.

Det finns också ett annat inlägg. Men den är så diffus i nuläget, även uppe i huvudet att jag inte vet hur jag ska förklara den. Sen, självklart försöker jag att få en till novell klar för er att ta del av. Även om det kan tänkas vara ”lätt” att bara skriva en novell och skicka ut den på internet arbetar jag inte på det sättet. Mycket för att jag vill att språket ska bli så fylligt som möjligt. Därtill är ämnena texterna handlar om ganska tunga psykiskt, därför tar det väldigt mycket kraft att gå igenom dem. Men kanske om ett par veckor har en till vuxit sig mogen att se dagens ljus.

 

Tills dess; Vad vill ni se att jag skriver om? Bloggen växer för var dag som går, men jag har ingen aning om vilka inlägg det är ni hittar hit med och om det är fler sådana ni kommer tillbaka för. Berätta i kommentarsfältet.

 

 

Nu ska jag ta lite fler tabletter i kampen mot ryggen.
Kram!

Novell

BAKOM LYCKTA GLASDÖRRAR
I

 

 

Pojken är blott sju år gammal. Han lever ett lätt, oskuldsfullt och lyckligt liv i en villaförort till Sveriges huvudstad Stockholm.

 

Där lever pojken med sitt blonda hår och isblåa, livfulla ögon tillsammans med sin två år äldre storebror, med sin stora starka och modiga pappa som kan klara av vad som helst, och med sin vackra mamma. Men pojkens mamma bor inte hemma i deras hus kontinuerligt.

 

Hon åker fram och tillbaka till sjukhuset. Ibland är hon där flera dagar. Det händer att hon måste stanna där veckovis. Allt som oftast är hon fortfarande hemma, men hon är ändå inte riktigt där.

 

Pojkens mamma är sjuk, hon har cancer, bröstcancer. Hon har varit sjuk i flera år, faktiskt så länge den unga pojken kan minnas. Sjukdomen har lyckats med den ondskefulle bedriften att väva in sig själv till en naturlig del hos en nybörjare i livets långa lopp.

 

Numera ligger mamman mest i sängen, svag och skröplig. Det långa, fylliga, bruna håret syns inte längre till. Det har alla cellgiftsbehandlingar ordnat.

 

Det har inte alltid varit såhär. När pojken var lite yngre, lite kortare, ett par nyanser mer blond i håret och säkert en eller två gluggar i sitt världsfredsskapande leende var hans familj till synes vilken familj som helst. De skrattade tillsammans. De semestrade tillsammans. De åt tillsammans. De levde ett liv tillsammans, ihopklistrat av en oåterkallelig kärlek.

 

Pojken förstår aldrig hur allvarlig sjukdomen är. Vill han inte förstå? Är han helt enkelt inte tillräcklig mogen inom sig som person för att kunna greppa situationen för vad den verkligen är?

 

Pappan väcker honom för skolan, ser till att han vaknat ordentligt. Han går sedan vidare för att väcka storebrodern, innan han går upp till badrummet och hoppar in i duschen.

 

Väl vaken kliver pojken ur sängen. Med tunga steg tar sig pojken upp för den stora trappan där han, när de var nyinflyttade, ramlade ner baklänges två gånger på samma eftermiddag.

 

Yrvakna steg för pojken in i köket. Det susande ljudet från husets slingrande system av vattenrör berättar för han att hans pappa fortfarande står i duschen när youghurten fyller den enkla skålen tillsammans med flingor och sylt.

 

Färsk apelsinjuice fyller det enkla dricksglaset från Ikea med ett diskret porlande ljud. Med juicen i ena handen och youghurtskålen i den andra slår pojken sig ned lättsamt vid köksbordet. Han sätter sig på sin vanliga plats och blickar ut på den snötäckta trädgården.

 

Inga storartade funderingar om livet och framtiden fyller, likt de flesta, pojkens tankar, denna morgon. Det finns ingen anledning till det, han är ju endast sju år gammal. Storebrodern slår sig ner mittemot honom vid det vitglaserade köksbordet med en identisk frukostmeny.

 

Badrumsdörren öppnas. Pojkens pappa kliver ut med handduken slarvigt knuten kring höften. Han ler mot sina söner, slänger iväg att ”God morgon” och går samtidigt in i sitt och sin älskade hustrus sovrum.

 

Varken pojken eller hans bror tar mycket notis av honom. Båda sitter och stirrar ut över den vintersovande trädgården. Tomma i blicken som följd av den avbrutna sömnen

 

De båda rycker till när de hör gråtfyllda hulkningar och avgrundsdjupa snyftningar bakom dem.

Där står deras stora starka, modiga pappa i köksdörren. Ögonen är fyllda av tårar och förtvivlan. En aura av sorg fyller rummet med en svärta djupare och tyngre än den mest ensliga och bortglömda delen av Norrlands djupa skogar.

 

Pojkens storebror bryter ut i gråt. Han är äldre. Han förstår.

 

Pojken gråter inte. Han sitter i den vita köksstolen och tittar på sin pappa, sneglar på sin bror. En ny sorts tomhet fyller honom. En trögflytande känsla. Den är okänd för pojken, känslan är skrämmande. Det är sorg. Det är en känsla han aldrig känt förut. Rädslan biter sig fast; han förstår fortfarande inte var känslan kommer ifrån och varför den infunnit sig denna vintermorgon.

 

Pappan stannade hemma från jobbet den dagen i februari. Pojken och hans bror stannade hemma från skolan. Det fanns inget viktigare den dagen än att hålla om varandra.

 

Orden är få. De behövs inte, de är otillräckliga. De vet att tillsammans kan de klara av det här.

 

De måste klara av det.

Nytt material

Ikväll när klockan slår 21:00 ser jag gärna att ni tar er in här på bloggen med ett öppet sinne och tankarna i harmoni. När den lilla visaren sträcker sig efter nian och den stora visaren smeker tolvan kommer ett inlägg av längre natur. Det är dags för ännu en novell. Den här gången har jag tagit lång tid på mig att släppa en novell. Till stor del därför att jag inte har känt mig redo att delge denna historia för er. Det har varit mycket arbete och många funderande timmar. Den är emellanåt rörig. Jag vill ha det så, jag vill få igång tankeverksamhet. Att skriva en text, en novell, en dikt där du inte behöver ägna någon energi åt att förstå dig på den är för mig tämligen värdelöst.

Så, klockan 21:00. För din skull. För min skull.

Yours truly,
Snajvid

Drar tummen ur arslet och låter orden falla

Om du läser rubriken sågår det, om man tänker efter, att utläsa vad jag försöker göra. Om inte så kommer jag i vilket fall som helst att förklara det här nedan.

Är du redo?

 

 

Okej, nu då?

Bra, då kör vi.

 

Sedan dag ett (vilket i och för sig inte var för så länge sedan) med bloggen har jag satt en personlig blockering för mig själv. Det har hela tiden handlat om att jag vill prestera. Jag vill skriva perfekt. Inte visa att jag faktiskt inte är en expert i det skrivna språket.
Men vad spelar det för roll, jag skriver för att jag älskar det. För att jag lär mig mer ju mer jag skriver.

Därför har jag de senaste dagarna tagit ett beslut. Det är dags att sluta bry sig om att leta efter det perfekta inlägget. Sökandet efter den perfekta rubriken är över. Den eviga väntan på den absoluta inspirationen till ett inlägg får komma när det kommer.

 

Polletten som föll ner kom farandes med en insikt om att det är för mig själv, via er, jag skriver. Så jag vill skriva ofta, även om det innebär att jag till betydliga delar kommer att använda mig av slarvskriveri.
Jag tycker verkligen inte om att slarvskriva. Det gör ont i mitt lilla skrivarhjärta, på riktigt. Dock kan jag fortfarande vila på stadig mark med vetskapen om att (med få undantag) skriver de största bloggarna i Sverige inte särskilt bra. Bara idag var jag inne på fyra av Sveriges största bloggar och hittade många stavfel, stora mängder särskrivningar och allmänna språkfel.

 

Jag kan andas ut. Och ni också, för om det går som jag vill kommer ni att få läsa mycket mer av mig snart.

 

 

Därutöver kan jag säga att jag jobbar på att våga posta en ny novell snart. Det är en del arbete kvar på den, det är en novell jag verkligen vill att ni ska tycka om, som ni ska känna.

Den kommer beröra. Jag hoppas på det. Jag tror på detta.

Novell

HON – OBESKRIVLIG

 

Jag sitter i mörkret med ingen annan än mig själv som sällskap. Det kalla ljuset från datorskärmen bländar inte längre mina trötta kastanjbruna ögon. Jag stänger ögonen. Gnuggar dem med min tumme och pekfingret på min vänstra hand försiktigt. Ljudet av en lång, sorgsen och djup suck fyller rummet. Funderingarna över vad det är jag håller på med skjuter likt blixtar genom huvudet.

 

För en sekund attackeras ögonen av tusen sylvassa knivar av det kalla ljuset datorn skickar ut i min riktning. Det känns som ett hån mot min existens, skrikandes visar den kalla skärmen det kritvita arket med de få orden längst upp. Centrerade.

 

Jag läser det mumlande för mig själv; ”Hon – obeskrivlig”. Framför den sista obetydliga bokstaven blinkar markören hånfullt mot mig. Som om den vet, som om den har tagit reda på allting.

 

Hur vet markören vad det är som tynger mig? Har den verkligen kännedom eller är det enbart en kraft en ren ondska som leker med mig. Likt en femårig pojke leker med sina små leksaksbilar i sandlådan?

 

Markören vinner kampen. Jag slänger igen locket på datorn med en duns, slänger den gamla slitna skrivbordsstolen rakt bakut mot mitten av rummet. Jag vänder mig om.

 

Samtidigt i svängen fångar jag det halvtomma vinglaset med min vänsterhand och dess torra hud. Glaset är fyllt med ett billigt och blaskigt exemplar av den ljuva röda fruktsaftens jästa nektar.

 

Med dig drack jag bara bra vin. Kanske var det inte så. Däremot är det så mitt kärleksstinna minne kommer ihåg det. Kanske var det ditt sällskap som höjde smaken hos drycken upp till skyarna.

 

Jag vet inte, det enda jag vet är att med dig smakade vin himmelskt.

 

Allt förflyter i vindens hastighet. Jag märker inte av vinet som lättsamt skvätter över kanten på det ack så tunna vackra glaset. Med gravitationens ofrånkomliga hjälp landar de spridda dropparna på den ruggade malätna mattan med en sådan elegans att till och med självaste Michail Barysnjikov skulle stannat upp för att beundra händelseförloppet.

 

Med fumlande steg letar min kropp fram sig till balkongdörren. Muskelminnet i högerhanden finner handtaget och river upp den i blindo. Ett steg i taget. Ett staplande steg i taget för min kropp mig ut på balkongen, ut i mörkret.

 

Jag står ute på balkongen, allt som hörs är det öronbedövande ljudet endast en tyst urskog kan frambringa.

 

Jag gräver med högerhanden i kavajens vänstra innerficka, känner det nötta tyget sensuellt smeka min grova hand. Fiskar upp mitt paket Lucky Strike.

 

Jag tar fram en cigarett ur paketet med min mu. Samtidigt drar jag fram tändstickorna ur ena byxfickan på mina blekslitna jeans. Med en snabb rörelse mot det slitna jeanstyget flammar tändstickan upp. Jag känner värmen sprida sig mot mitt ansikte.

 

Lukten, svaveldoften från tändstickan.

 

Jag tappar den. Tändstickan faller i vad som känns som en evighet ner mot det slitna golvet av tall. En tår landar strax därefter bredvid tändstickan där på golvet.

Du pratade alltid om hur mycket du älskade doften av svavel. Berusande var ordet du så ofta valde att beskriva doften med.

 

Ett ögonblick av total tystnad fyller min kropp. Bilder av dig flyger förbi. Du var så vacker när du tände din cigarett. Tändstickan som lyste så varmt. Det flackande ljuset. Det avslöjade dina smilgropar du var så noga med att försöka dölja.

 

Jag älskade dina smilgropar. Jag älskar fortfarande dina smilgropar.

 

Jag försöker igen. Den här gången lyckas jag tända cigaretten. När tändstickan slocknar faller ännu en tår med den.

 

Jag lutar mig över kanten på balkongen. Slår frustrerat ut armarna efter hjälp och faller ned på knä.

Den ena handen är hårt sluten om balkongräckets kalla och ådriga trä i ett försök att hålla kvar det sista av min obetydliga värdighet som människa.

 

Ett patetiskt försök.

 

Min andra hand i ett fast grepp om mitt hår. En reflex du fick mig att lära in. En reflex jag lärde in för din skull. Du sa att du alltid, i alla lägen alltid ville kunna möta min blick, se mitt ansikte.

 

En huggande smärta griper tag om min själ. Ur min mun slipper ett gny ut, ett ynkligt patetiskt gny.

 

Med cigaretten i mungipan känner jag röken slingra sig upp längs mitt ansikte. Den smeker varje liten rynka, varje drag. Ett försiktigt försök att trösta mig.

 

Glöden falnar. Tårarna faller. Innan dig grät jag aldrig, du förändrade något inuti mig.

Jag reser mig försiktigt upp, greppar det nu trasiga vinglaset. Jag måste ha råkat slå omkull det. Med stapplande steg vinglar jag tillbaka in i stugan, tar upp stolen från golvet, drar den sakta över det gamla golvet tillbaka till skrivbordet.

 

Jag flyttade min dator och mitt arbete in i ditt gamla arbetsrum här uppe på övervåningen. Stolen. Soffan. Böckerna. Allt här inne är för evigt genomsyrade av din berusande och lockande doft.

 

Doften som för mig att vilja dö. Doften som får mig att fortsätta leva.

 

Händerna dammar av den dammiga, luggslitna gröna sammetsdynan.

 

Jag öppnar upp datorn och möts åter av det kalla ljuset från skärmen. Markören blinkar fortfarande lika hånfullt mot mig som tidigare. Med ett tungt huvud lägger jag ansiktet i mina händer.

 

Tänker. Minns. Känner andnöd.

 

Du var så vacker. Du är så vacker. Hur ska jag kunna skriva någonting alls? Vad som helst när jag först inte kan få ner i ord eller tanke, om endast för mig själv. Hur vacker du var. Hur vacker du är.

 

Anledningen. Nej, mer korrekt; anledningarna till varför du lämnade mig kommer jag aldrig att få veta eller förstå. Även om jag redan nu inom mig vet precis varför. Känslan att veta att jag inte vet är obeskrivlig. Precis som din skönhet.

 

Jag lägger mina fingertoppar lätt mot tangentbordets kalla stumma bokstäver. Sluter mina ögon och låter orden komma till mig.

Ikväll

I förbyggande syfte har jag förberett ett inlägg till ikväll. Jag har alltså satt ett inlägg till att postas på en angiven tid. Att göra så tycker jag inte om. Det är med samma princip jag aldrig brukar spara tweets som drafts i klienten. Många gör det eftersom man ofta kommer på bra tweets när det inte är så många som är vakna. Därför sparas dem och postas när fler kommer att se dem.

Jag tycker att det som skapas i huvudet ska bli postat på en gång, det spelar ingen roll vilken tid på dygnet det är.
Men nu har jag alltså gått emot mig själv. Det får man göra ibland. Faktiskt.

Så ikväll klockan sju kommer en ny novell att ligga uppe på bloggen. Det är den sista av tre som jag är tillräckligt nöjd med i skrivande stund för att dela med mig av till er. Jag tror att det kommer vara nyttigt för att mig få ut alla dem till er. Då vet jag att jag måste jobba vidare på de som inte är färdiga än.

Den som kommer ikväll är inte helt klar heller. Det är faktiskt den texten som står på tur för att korras manuellt och analogt av mig. Såsom jag gjort med den första novellen jag postade på bloggen. När jag gjort det och känner mig nöjd kommer jag inte att lägga ut texten på nytt. Det skulle bara bli så kladdigt. Det jag kommer göra är att redigera det rean existerande inlägget. Så är det.

Kanske kommer det en liten tweet om att inlägget är uppdaterat. När den kommer att uppdateras är omöjligt att säga.