Novell

ALLT ÄR PERFEKT

 

Han går längs den torra kullerstensbelagda trottoaren, nästan dansande i innerstadens kvava luft och brännande solstrålar. Leendet på hans läppar går inte att ta miste på. Även för den oinvigde, för den som aldrig älskar är det ett leende som bara utstrålar en sak och ingenting annat; lyckligt kär.

Alla människor han möter längs den fyllda trottoaren fylls av lycka och välmående. I denna unga mans kropp finns inte ett uns av ambivalens. Säkerhet och självförtroende är vad som utstrålas från den leende munnen med de lätt rosa läpparna, de lätt missfärgade tänderna, de kisande ögonen av lycka. Till och med fasaderna på sekelskiftsbyggnaderna verkar ta till sig och suga upp all utstrålad lycka. Den pudergula fasaden tycks skifta i färg till solrosgult. Sprickorna i den solblekta röda fasaden formar sig till leenden, leenden flera meter breda.

 

Han är kär.

 

Sommaren har knappt börjat och ändå, ändå är han den lyckligaste personen i världen. Ett rödljus stoppar hans lyckomarsch.

Bredvid honom står ett gammalt par. Hon i en klänning prydd av blom och spets tillsammans med en vit slokhatt med svarta band knutna med omsorg i en stor vacker rosett. Han i grå kostym, finskor och en mörk stor lila fluga, perfekt matchat till hennes nätta klackar. Rödljuset slår om, han tar sin dams hand och för henne över gatan. Han gör det på samma sätt som han gjorde när de träffades för första gången den där blåsiga oktoberkvällen för så många år sedan.

 

De är fortfarande kära.

 

De går längs gatan, hand i hand. Den grönskande parken går att skymta från dr de är just nu. Dess läskande gräsmattor och blommfyllda buskar sökandes efter uppmärksamhet och beundran. Blommorna får vänta. Gräsmattorna får vänta. För i hans värld behövs inget mer än vad han redan har. Hans kärlek till sin hustru är allt han behöver, hon är hans kärleks och livets blomma. Långsamt ack så långsamt tar de sig framåt längs den varma sommargatan. Inget mål i sikte. Han stannar upp, vänder henne till sig, stryker hennes kind med sin hand, tittar henne djupt i ögonen.

Inga ord behövs.

En Yorkshire terrier nosar nyfiket mot det äldre paret. Kvinnan i andra änden rycker lätt i det mörkbruna läderkopplet och den lilla hunden skuttar lyckligt vidare utan ett bekymmer i sitt liv. Parken är nära, båda vet det. Hon tittar på sin älskade fyrfotade vän, brister ut ett litet fniss. Hon torkar bort tårarna i ansiktet. Hon tittar på sin hands rygg, ser att mascaran hon så ömt applicerade tidigare i eftermiddag kapitulerat från sin naturliga befästning på de långa ljuvliga ögonfransarna. Skulle vilken man som helst på denna gjord få sitt sagt skulle allesammans säga samma sak; De där ögonen behöver ingen förbättring av något slag, någonsin. Hon sätter sig ner på huk och rufsar till den mjuka, lena pälsen. Hon vänder sig om, ser hans rygg gå åt andra hållet.

 

Hon är sårad.

 

De är framme i parken. Hon sätter sig ner vid en gammal skrovlig ek, tar loss kopplet. Hennes älskade vän springer inte iväg och leker i gräset och bland buskarna utan kryper ihop mot sin mattes ben och lägger sitt huvud i hennes knä för att trösta på det sättet endast en hund kan göra.

Hennes rödgråtna ögon möter deras blick.

De går med sin barnvagn tillsammans, skrattandes, pratandes. Hon nickar glatt men förstående mot henne där hon ligger och drar, smeker sina fingrar genom sin trofasta väns lena päls. Barnvagnen med sina vita hjul och sin mörkblåa textil gör sig perfekt i den gröna parken. Han säger åt henne att vänta precis, precis här. Efter en liten stund återvänder han med två kulglassar suktandes med dess sötma, retsamt vilandes i den nygräddade gyllene våfflan. Hon skiner upp i ett brett leende. Glassen i hans högra hand smeter han ut i hennes ansikte. Det är svårt, men det går fortfarande att urskilja ett leende under all glass. Han räcker över en bunt med servetter, tidigare gömda i hans bakficka.

 

De är lyckliga.

 

Hennes plötsliga ansiktsuttryck av chock på grund av den plötsliga attacken från glassens kyla byts snabbt ut och blir till höga skratt. Allt han ville var ju att dela sin glass med henne.

Den unga kvinnan i höga klackar såg de på håll.

Hon hade redan skrattat klart för sig själv åt paret när deras vägar tillslut möttes där på grusgången. Hon hälsade artigt och lyckligt på dem när de möttes, utan en tanke på att de aldrig sett varandra tidigare.

Gruset krasade med ett friskt krispigt ljud under skorna. Någonstans djupt inne bland tankarna påminde knastret henne om en tid av bekymmersfrihet, en tanke om barndomen. En tid då allting var så enkelt.

I maklig takt fortsätter hon genom parken med ett leende på läpparna. Hennes vita sommarklänning fladdrar i den ljumma sommarvinden. De höga klackarna i rött går perfekt ihop med hennes långa perfekt fallande bruna hår och körsbärsrött målade läppar. I kanten av parken står hennes väninna. Vid anblicken av varandra skiner de upp och rusar mot varandra.

En kram.

De går vidare. Hon berättar om paret i parken. De skrattar. De strosar lätt nedför den varma gatan.

 

De är vänner för livet.

 

De två vännerna sitter på caféet och skrattar. Vännen i den vintagegula knälånga sommarklänningen får ett samtal.

Hon svarar med en obeskrivligt lycklig ton och anlete. Hon pratar i telefonen, drar sin ena hand genom sitt guldblonda hår, lägger på telefonen. Reser sig upp. Säger hejdå, mumlar snabbt någon improviserad ursäkt.

Går raskt i sina vita ballerinaskor mot honom. Leendet på hennes lätt rosa läppar är obeskrivlig men samtidigt så uppenbar och enkel att avläsa för vem som helst.

Han står på hörnet. Han kan inte hålla sig mycket längre. Han ler fortfarande lika mycket, om inte mer. Hans lätt missfärgade tänder syns fortfarande. I sin ena hand håller han försiktigt en enkel vit prästkrage. Hennes favorit. I andra handen gömmer han den lilla asken, den anspråkslösa lilla asken med ringen inuti. Han är så nervös och så lycklig att hela kroppen skakar. En tår av lycka rinner från hans kisande ögon längs hans kind. Även på avstånd kan man se hans hjärta slå. Man ser det rätt igenom den ljusblå Oxford-skjortan.

 

De älskar varandra.

 

Hon smyger upp bakom honom. Viskar i hans öra: ”Jag är din för alltid”. Han vänder sig om. Går ner på ett knä, tittar sig nervöst omkring. Små svettpärlor bildas kring hårfästet på pannan.

Längre upp på gatan ser han det gamla paret som vänt om och är på väg tillbaka samma väg.

De ser honom.

På andra sidan gatan ser han en kvinna med sin hund stanna upp, ta sig för ansiktet med sin fria hand vid synen av hans mod.

Bakom kvinnan ser han ett par med sin barnvagn. De pekar mot honom och de lyfter upp sitt barn, omfamnar varandra i vad som endast kan beskrivas i ord som en gest av den renaste formen av lycka uppnåelig av den mänskliga arten.

Bakom sin älskade ser han hennes väninna som följt efter henne av nyfikenhet, nu i storgråt av lycka med sommarklänningen lätt viftandes omkring hennes röda klackar.

En vindens lyckönskning. En naturens välsignelse.

 

Han tar ett djupt andetag. Stänger ögonen.

Allt är perfekt.

På natten

Det är på natten jag fungerar som allra bäst. Varför det är så är något jag aldrig kommer att förstå, det bara är så.

På min Twitter är det på natten jag håller mina nattmonologer. en nattmonolog från Snajvid är inte mer än att han skriver, och skriver. Sen skriver han lite mer. En nattmonolog tar oftast slut när Twitter tycker att han skrivit för mycket och blockar honom.

Det är också under de mörka timmarna som jag skriver på mina noveller. Natten drar fram någonting i mig, inspirationen flödar och orden föds. Att dra en liknelse till att jag ser orden och meningarna framför mig innan jag skriver dem är något av en överdrift. Dock är den inte helt överdriven.

Här nedanför postade jag tidigare under kvällen den första novellen jag skrivit och som jag är riktigt nöjd med. Jag vet att det finns mer att jobba på, den är inte klar. Absolut inte.

En liten tanke jag har är att ge er en novell i veckan. Om jag kommer kunna hålla mig så länge innan jag postar nästa får vi se.
Det kommer tära på mig eftersom jag har några stycken som jag känner mig redo att dela med mig av. Som jag vill att du ska få läsa och förundras över.

Jag skriver nästan uteslutet om kärlek i mina noveller, olycklig kärlek. Det finns inget av tyngd bakom att jag olyckligt. Det är bara så jag skriver, olycklig kärlek är så mycket lättare att få ner i skrift.

Det är nog för att klockan berättar för mig att det är sent och att jag egentligen borde lägga mig i sängen och vila ögonen en stund som jag skriver det här inlägget.
Jag har bombat twitter med alla dess möjliga onödiga tweets ikväll och plattformen krånglar. Det är inte kul då.

I mitt liv just nu läser jag flera böcker. Det är en som fångat min speciella kärlek. Det är den jag tänkte dyka ner i för resten av denna afton.

Novell

Tiden som övergav mig

Det blir allt mörkare på himlen. Solen sjunker sakta ner bakom den sagolikt vackra rosenröda horisonten. Ner i det stora, mäktiga och mäktiga havet.

Solen kommer tillbaka imorgon, det vet jag. Det är det enda jag är säker på. Den kommer tillbaka imorgonbitti, lika vacker, lika stark. Inte jag.

Vinflaskan som min högra hand lätt håller greppad blir allt lättare för varje minut som går. Mina vinbefläckade rosenröda läppar vittnar om att det här inte är den första flaskan vars innehåll jag tömt.

Jag tittar noga och länge på min klocka med dess eleganta och minimalistiska design och bestämmer mig till slut för att den lilla visaren står på nio och den stora någonstans mellan fyran och femman.

Jag hör mig själv mumla någonting om att jag nästan spenderat en hel timme här, på samma plats. En öde strand.

Den ljumma sommarvinden fläktar varmt och skönt genom mitt hår och sanden känns fortfarande varm mellan mina tår.

Min make är som vanligt bortrest. På en paradislik exotisk ö i Västindien eller liknande. Förmodligen med någon mycket yngre och vackrare kvinna än jag själv. Han säger alltid att han måste resa bort för att hans arbete kräver det. Men jag litar inte på honom som jag gjorde förut. Inte efter det där underliga samtalet med kvinnorösten på hemtelefonen förra hösten.

Den lilla visaren står fortfarande på nian men närmare tian nu än förut. Den stora visaren har också flyttat på sig och står nu på tian.

Flaskan i min hand är tom och jag skickar iväg den i en fin bana mot en sten och den splittras mot dess hårda skrovliga, oförlåtliga yta och går i tusentals bitar. Omöjlig att limma ihop igen. Jag stirrar på de tusenfaldiga bitarna av krossat glas som bara för några sekunder sedan var den vackra flaskan med en respekt som jag aldrig känt förut.

Vinflaskan symboliserar mitt liv. Mina tankar går om och om igen. Så solid, jämn, vacker och glänsande, vilket väder det än är. Var den än förvaras. Men lika lätt går den sönder och aldrig kommer den att lagas. Den är absolut. Oåterkallelig.

Är det jag  som kastat mig själv mot livets hårda, råa oförlåtliga sten eller är det du?

Vem är jag som med långsamma vinglande steg stapplar mot det stora mörka vattnet? Är jag samma unga vackra fru till honom? Han som tog mig till sig med alla sina och löften om ära och rikedom.

Ärligt talat så bryr jag mig inte längre. Även om han höll sitt löfte har mitt liv ingen nytta av alla dessa pengar när jag inte får dela dem med den mitt hjärta tillhör.

I mitt liv innan honom var jag en fattig flicka med massor av nära vänner som älskade mig. Kanske älskar de mig fortfarande.

Så ofta vi hade råd gick vi på klubbar och dansade långt in på morgonen med massor av olika pojkar och män, unga som gamla.

Jag träffade honom en varm sommarkväll. Jag var för evigt fast. Han hade någon speciellt över sig, att han hade en stor hög pengar hjälpte också kanske. Jag verkade förtrolla honom med mitt fylliga kastanjebruna hår och mina mörkgröna rådjursögon.

Idag har jag inga av mina gamla vänner kvar. Han har förbjudit mig att umgås med, som han säger, vildar. Det är något jag aldrig lärt mig att förstå. Han var ju själv en av dessa vildar en gång i tiden.

Det hugger fortfarande till i mitt hjärta. Det hugger varje gång tanken på alla mina förlorade vänner viner likt en nordanvind genom mitt medvetande.

Nu står jag här. Ensam. I själen, övergiven.

Med slutna ögon tar jag av mig mina strandskor med dess mockatyg och beigea kilklackar och ställer dem fint och prydligt bredvid mig. Jag går sedan en bit ut i vattnet.

Vattnet når mig upp till knäna. Den luftiga sommarklänningen flyter obekymrat runt mina gyllenbruna sammetslena ben.

Jag kollar på klockan och ser att den lilla visaren nu har gått förbi tian och den stora visaren står mellan ettan och tvåan. Det finns ingenting inom mig förutom sorg och misär. Det är ett inre mörker av obeskrivlig karaktär.

Även nu, när jag står här i det böljande mörka vattnet med ingen annan än mig själv och min klocka. Jag tar ett djupt andetag och går ännu längre ut i det mörka svalkande vattnet.

Klänningen med dess ljusa blomstermotiv har nu brett ut sig i midjehöjd runtomkring mig. Vill den skydda mig från det mörka vattnet?

Stannar upp, och sneglar tillbaka på mitt hus jag aldrig igen kommer att se. Huset jag aldrig kommer sätta min fot inuti, någonsin igen.

Jag kollar efter mina skor som står där helt ensamma på stranden. En känsla av vemod börjar gro i min mage.

Vem är det som är ond i detta livets pussel? Är det han? Jag vill inte skylla på honom. Det är inte hans fel att jag står här i det mörka vattnet. Är det jag som är den onda brickan i livets märkliga pussel?

Det är inte jag som är ond. Mitt liv är fritt från onda gärningar. Det är fel att skylla ifrån sig men allting är tidens fel. Om tiden bara skulle stannat där vi var som lyckligast skulle det som komma skall, aldrig att inträffa.

Allt är den här klockans fel skriker jag och sliter bort den från min nätta handled. Klockan ligger stilla i min hand, helt oberörd av min ilska till den.

Min blick blir låst på den en liten stund. Blicken vandrar över det vackra uret vidare till dess små tunna visare av borstat aluminium som sakta rör sig utan att någonsin stanna. Utan att kolla upp. Utan att ta ett djupt andetag. Visarna säger att klockan snart är halv elva.

Kommer tiden någonsin att stanna? Kommer tiden aldrig att stanna upp och se vad den har ställt till med? All misär och alla krig? Det kommer jag aldrig att få veta, för snart är det slut. Snart kommer min själ att lämna mig och aldrig mer kommer mina läppar igen forma orden ”jag älskar dig”.

Det är inte många kommer att sakna mig. Det är jag säker på. Annars skulle jag inte vara här nu. Jag skulle inte må såhär. Jag skulle inte känna såhär, skulle inte göra det här.

Jag ser en tår falla och likt vinflaskan splittras när den landar på det vackra uret. Tiden stannar inte för mig. Tiden stannar inte för någon.

Min nätta hand är så hårt knuten runt klockan att mina knogar, vanligtvis med en livfull gyllene ton nu är vita. En livlös vit nyans av sorg och ilska.

Ännu en tår faller, denna gång ner i det stora, mörka, böljande havet och kastar sedan klockan så långt jag kan, rakt ut i vattnet. Vill inte se tiden längre. Tiden har förstört mitt liv.

Jag stänger mina ögon och går sakta ut i vattnet tills mina fötter inte längre når bottnen. Med slutna ögon simmar jag rakt ut mot den varma sagolika horisonten.

Jag öppnar ögonen och möts av den vackra rosenröda solnedgången. Alla muskler i min kropp slappnar av och jag sjunker sakta. Det blir tyst runtomkring min verklighet och sedan blir allting mörkt. Jag känner inte längre solens sista varma strålar i mitt ansikte. Jag simmar inte mot ytan, vill inte ha med tiden att göra längre. Det är tyst och allting är mörkt.

Min klocka är stannad, jag har stannat min tid.