HON – OBESKRIVLIG
Jag sitter i mörkret med ingen annan än mig själv som sällskap. Det kalla ljuset från datorskärmen bländar inte längre mina trötta kastanjbruna ögon. Jag stänger ögonen. Gnuggar dem med min tumme och pekfingret på min vänstra hand försiktigt. Ljudet av en lång, sorgsen och djup suck fyller rummet. Funderingarna över vad det är jag håller på med skjuter likt blixtar genom huvudet.
För en sekund attackeras ögonen av tusen sylvassa knivar av det kalla ljuset datorn skickar ut i min riktning. Det känns som ett hån mot min existens, skrikandes visar den kalla skärmen det kritvita arket med de få orden längst upp. Centrerade.
Jag läser det mumlande för mig själv; ”Hon – obeskrivlig”. Framför den sista obetydliga bokstaven blinkar markören hånfullt mot mig. Som om den vet, som om den har tagit reda på allting.
Hur vet markören vad det är som tynger mig? Har den verkligen kännedom eller är det enbart en kraft en ren ondska som leker med mig. Likt en femårig pojke leker med sina små leksaksbilar i sandlådan?
Markören vinner kampen. Jag slänger igen locket på datorn med en duns, slänger den gamla slitna skrivbordsstolen rakt bakut mot mitten av rummet. Jag vänder mig om.
Samtidigt i svängen fångar jag det halvtomma vinglaset med min vänsterhand och dess torra hud. Glaset är fyllt med ett billigt och blaskigt exemplar av den ljuva röda fruktsaftens jästa nektar.
Med dig drack jag bara bra vin. Kanske var det inte så. Däremot är det så mitt kärleksstinna minne kommer ihåg det. Kanske var det ditt sällskap som höjde smaken hos drycken upp till skyarna.
Jag vet inte, det enda jag vet är att med dig smakade vin himmelskt.
Allt förflyter i vindens hastighet. Jag märker inte av vinet som lättsamt skvätter över kanten på det ack så tunna vackra glaset. Med gravitationens ofrånkomliga hjälp landar de spridda dropparna på den ruggade malätna mattan med en sådan elegans att till och med självaste Michail Barysnjikov skulle stannat upp för att beundra händelseförloppet.
Med fumlande steg letar min kropp fram sig till balkongdörren. Muskelminnet i högerhanden finner handtaget och river upp den i blindo. Ett steg i taget. Ett staplande steg i taget för min kropp mig ut på balkongen, ut i mörkret.
Jag står ute på balkongen, allt som hörs är det öronbedövande ljudet endast en tyst urskog kan frambringa.
Jag gräver med högerhanden i kavajens vänstra innerficka, känner det nötta tyget sensuellt smeka min grova hand. Fiskar upp mitt paket Lucky Strike.
Jag tar fram en cigarett ur paketet med min mu. Samtidigt drar jag fram tändstickorna ur ena byxfickan på mina blekslitna jeans. Med en snabb rörelse mot det slitna jeanstyget flammar tändstickan upp. Jag känner värmen sprida sig mot mitt ansikte.
Lukten, svaveldoften från tändstickan.
Jag tappar den. Tändstickan faller i vad som känns som en evighet ner mot det slitna golvet av tall. En tår landar strax därefter bredvid tändstickan där på golvet.
Du pratade alltid om hur mycket du älskade doften av svavel. Berusande var ordet du så ofta valde att beskriva doften med.
Ett ögonblick av total tystnad fyller min kropp. Bilder av dig flyger förbi. Du var så vacker när du tände din cigarett. Tändstickan som lyste så varmt. Det flackande ljuset. Det avslöjade dina smilgropar du var så noga med att försöka dölja.
Jag älskade dina smilgropar. Jag älskar fortfarande dina smilgropar.
Jag försöker igen. Den här gången lyckas jag tända cigaretten. När tändstickan slocknar faller ännu en tår med den.
Jag lutar mig över kanten på balkongen. Slår frustrerat ut armarna efter hjälp och faller ned på knä.
Den ena handen är hårt sluten om balkongräckets kalla och ådriga trä i ett försök att hålla kvar det sista av min obetydliga värdighet som människa.
Ett patetiskt försök.
Min andra hand i ett fast grepp om mitt hår. En reflex du fick mig att lära in. En reflex jag lärde in för din skull. Du sa att du alltid, i alla lägen alltid ville kunna möta min blick, se mitt ansikte.
En huggande smärta griper tag om min själ. Ur min mun slipper ett gny ut, ett ynkligt patetiskt gny.
Med cigaretten i mungipan känner jag röken slingra sig upp längs mitt ansikte. Den smeker varje liten rynka, varje drag. Ett försiktigt försök att trösta mig.
Glöden falnar. Tårarna faller. Innan dig grät jag aldrig, du förändrade något inuti mig.
Jag reser mig försiktigt upp, greppar det nu trasiga vinglaset. Jag måste ha råkat slå omkull det. Med stapplande steg vinglar jag tillbaka in i stugan, tar upp stolen från golvet, drar den sakta över det gamla golvet tillbaka till skrivbordet.
Jag flyttade min dator och mitt arbete in i ditt gamla arbetsrum här uppe på övervåningen. Stolen. Soffan. Böckerna. Allt här inne är för evigt genomsyrade av din berusande och lockande doft.
Doften som för mig att vilja dö. Doften som får mig att fortsätta leva.
Händerna dammar av den dammiga, luggslitna gröna sammetsdynan.
Jag öppnar upp datorn och möts åter av det kalla ljuset från skärmen. Markören blinkar fortfarande lika hånfullt mot mig som tidigare. Med ett tungt huvud lägger jag ansiktet i mina händer.
Tänker. Minns. Känner andnöd.
Du var så vacker. Du är så vacker. Hur ska jag kunna skriva någonting alls? Vad som helst när jag först inte kan få ner i ord eller tanke, om endast för mig själv. Hur vacker du var. Hur vacker du är.
Anledningen. Nej, mer korrekt; anledningarna till varför du lämnade mig kommer jag aldrig att få veta eller förstå. Även om jag redan nu inom mig vet precis varför. Känslan att veta att jag inte vet är obeskrivlig. Precis som din skönhet.
Jag lägger mina fingertoppar lätt mot tangentbordets kalla stumma bokstäver. Sluter mina ögon och låter orden komma till mig.
Snajvid 