BAKOM LYCKTA GLASDÖRRAR
I
Pojken är blott sju år gammal. Han lever ett lätt, oskuldsfullt och lyckligt liv i en villaförort till Sveriges huvudstad Stockholm.
Där lever pojken med sitt blonda hår och isblåa, livfulla ögon tillsammans med sin två år äldre storebror, med sin stora starka och modiga pappa som kan klara av vad som helst, och med sin vackra mamma. Men pojkens mamma bor inte hemma i deras hus kontinuerligt.
Hon åker fram och tillbaka till sjukhuset. Ibland är hon där flera dagar. Det händer att hon måste stanna där veckovis. Allt som oftast är hon fortfarande hemma, men hon är ändå inte riktigt där.
Pojkens mamma är sjuk, hon har cancer, bröstcancer. Hon har varit sjuk i flera år, faktiskt så länge den unga pojken kan minnas. Sjukdomen har lyckats med den ondskefulle bedriften att väva in sig själv till en naturlig del hos en nybörjare i livets långa lopp.
Numera ligger mamman mest i sängen, svag och skröplig. Det långa, fylliga, bruna håret syns inte längre till. Det har alla cellgiftsbehandlingar ordnat.
Det har inte alltid varit såhär. När pojken var lite yngre, lite kortare, ett par nyanser mer blond i håret och säkert en eller två gluggar i sitt världsfredsskapande leende var hans familj till synes vilken familj som helst. De skrattade tillsammans. De semestrade tillsammans. De åt tillsammans. De levde ett liv tillsammans, ihopklistrat av en oåterkallelig kärlek.
Pojken förstår aldrig hur allvarlig sjukdomen är. Vill han inte förstå? Är han helt enkelt inte tillräcklig mogen inom sig som person för att kunna greppa situationen för vad den verkligen är?
Pappan väcker honom för skolan, ser till att han vaknat ordentligt. Han går sedan vidare för att väcka storebrodern, innan han går upp till badrummet och hoppar in i duschen.
Väl vaken kliver pojken ur sängen. Med tunga steg tar sig pojken upp för den stora trappan där han, när de var nyinflyttade, ramlade ner baklänges två gånger på samma eftermiddag.
Yrvakna steg för pojken in i köket. Det susande ljudet från husets slingrande system av vattenrör berättar för han att hans pappa fortfarande står i duschen när youghurten fyller den enkla skålen tillsammans med flingor och sylt.
Färsk apelsinjuice fyller det enkla dricksglaset från Ikea med ett diskret porlande ljud. Med juicen i ena handen och youghurtskålen i den andra slår pojken sig ned lättsamt vid köksbordet. Han sätter sig på sin vanliga plats och blickar ut på den snötäckta trädgården.
Inga storartade funderingar om livet och framtiden fyller, likt de flesta, pojkens tankar, denna morgon. Det finns ingen anledning till det, han är ju endast sju år gammal. Storebrodern slår sig ner mittemot honom vid det vitglaserade köksbordet med en identisk frukostmeny.
Badrumsdörren öppnas. Pojkens pappa kliver ut med handduken slarvigt knuten kring höften. Han ler mot sina söner, slänger iväg att ”God morgon” och går samtidigt in i sitt och sin älskade hustrus sovrum.
Varken pojken eller hans bror tar mycket notis av honom. Båda sitter och stirrar ut över den vintersovande trädgården. Tomma i blicken som följd av den avbrutna sömnen
De båda rycker till när de hör gråtfyllda hulkningar och avgrundsdjupa snyftningar bakom dem.
Där står deras stora starka, modiga pappa i köksdörren. Ögonen är fyllda av tårar och förtvivlan. En aura av sorg fyller rummet med en svärta djupare och tyngre än den mest ensliga och bortglömda delen av Norrlands djupa skogar.
Pojkens storebror bryter ut i gråt. Han är äldre. Han förstår.
Pojken gråter inte. Han sitter i den vita köksstolen och tittar på sin pappa, sneglar på sin bror. En ny sorts tomhet fyller honom. En trögflytande känsla. Den är okänd för pojken, känslan är skrämmande. Det är sorg. Det är en känsla han aldrig känt förut. Rädslan biter sig fast; han förstår fortfarande inte var känslan kommer ifrån och varför den infunnit sig denna vintermorgon.
Pappan stannade hemma från jobbet den dagen i februari. Pojken och hans bror stannade hemma från skolan. Det fanns inget viktigare den dagen än att hålla om varandra.
Orden är få. De behövs inte, de är otillräckliga. De vet att tillsammans kan de klara av det här.
De måste klara av det.
Snajvid 