EU vill bestämma över dig som individ. #snusriot

Dagar som vid uppvaknande och en första anblick av flödet möts av tweets med hashtagen #snusriot kan med säkerhet inte räknas som en bra dag. Idag är en sådan dag. På Twitter har hashtags med ‘riot’ inkluderat explosionsartat expanderat, både i seriösa sammanhang och i mindre seriösa sådana. #snusriot måste ses som ett seriöst forum. Vi som svenskar har inte råd med annat.

Sverige lovades ett undantag från snusförbudet i EU. Men nu kan ett förbud vara på väg att smygas in bakvägen – genom att förbjuda väsentliga delar av innehållet. – Det skulle innebära slutet för svenskt snus.

Så säger EU-parlamentarikern Christofer Fjellner i artikeln Aftonbladet publicerat. Den går att läsa i sin helhet HÄR. Det är mycket viktiga saker EU håller på med, det säger jag ingenting om. Men att gå bakom ryggen på ett medlemsland vilket innehar en praktiskt taget unik marknad kan inte annat än jämföras med det legendariska uttrycket ‘E tu, Brute’. Synnerligen i och med att Sverige skrev in EU-medlemsskapet i grundlagen sommaren 2010.

Jag kan inte förmå mig att förstå varför EU vill göra detta mot oss. Ja, det är en tobaksprodukt, däremot är det en produkt vilken inte skadar någon användarens närhet (i motsats till exempelvis ciggaretter och pipa). Det finns inga definitiva bevis på att snus, till min, idag, vetskap direkt har lett till någon form av cancer. Det finns undersökningar som tyder på att snus ger en förhöjd risk av diverse former av cancer.

På mitt skrivbord ligger inga siffror på hur många miljoner kronor svenska staten får ta emot som resultat på den höra tobaksskatten. Dock kan jag gissa att det är en ganska stor summa, även om vi bara skulle se till andelen från snus och utelämna pengarna från cigaretter.

Med en snabb sökning på Google kunde jag hitta drygt 300 000 träffar gällande söktermen ‘hur mycket kostar en rökare samhället’. Vid en överblick av resultatet kunde jag se att samhället får betala ungefär 26 miljarder kronor varje år som ett resultat av rökarna. Byter jag ut ordet ‘rökare’ mot ‘snusare’ hamnar resultatet på ungefär 45 000 träffar. Med en likadan översikt av resultatet ser jag inte mycket annat än tips för att sluta snusa, artiklar kring höjningar av tobaksskatten. Varför hittar jag inte några siffror? Jo, förmodligen därför att dessa siffror är en prutt i rymden.

Nu ska alltså EU förbjuda smakämnen som används i snus. Det här kommer utrota en stor marknad i Sverige. Hur många kommer att förlora sina jobb? Hur många, som kanske gått över från cigaretter till snus, kommer gå tillbaka till cancerpinnarna? Var måste staten höja skatten för att kompensera den uteblivna inkomsten?

Finns det analytiker som tagit sig an uppgiften att räkna på hur mycket det skulle kosta samhället att tillåta denna inskränkning på mänsklig, demokratisk frihet?

Kan vi tillåta EU att bestämma över oss som individer? Jag tycker inte det. Det är inte acceptabelt! Ska vi, som individer, bestämma huruvida vi vill snusa eller inte tycker jag att EU i samma veva kan förbjuda koffein. För koffein är ju faktiskt, om man tittar på det. Den mest tillgängliga drogen i världen och säkert den med mest utbredda användning, över alla åldrar.

Hjälp mig att sprida detta. Tillsammans har vi makten att få parlamentet att ta hand om de viktiga frågorna. Frågor som Euron, EMUn i sin helhet. Gör som jag. Skriv om det. Skriv på namninsamlingar (du hittar en HÄR).

Novell

BAKOM LYCKTA GLASDÖRRAR
I

 

 

Pojken är blott sju år gammal. Han lever ett lätt, oskuldsfullt och lyckligt liv i en villaförort till Sveriges huvudstad Stockholm.

 

Där lever pojken med sitt blonda hår och isblåa, livfulla ögon tillsammans med sin två år äldre storebror, med sin stora starka och modiga pappa som kan klara av vad som helst, och med sin vackra mamma. Men pojkens mamma bor inte hemma i deras hus kontinuerligt.

 

Hon åker fram och tillbaka till sjukhuset. Ibland är hon där flera dagar. Det händer att hon måste stanna där veckovis. Allt som oftast är hon fortfarande hemma, men hon är ändå inte riktigt där.

 

Pojkens mamma är sjuk, hon har cancer, bröstcancer. Hon har varit sjuk i flera år, faktiskt så länge den unga pojken kan minnas. Sjukdomen har lyckats med den ondskefulle bedriften att väva in sig själv till en naturlig del hos en nybörjare i livets långa lopp.

 

Numera ligger mamman mest i sängen, svag och skröplig. Det långa, fylliga, bruna håret syns inte längre till. Det har alla cellgiftsbehandlingar ordnat.

 

Det har inte alltid varit såhär. När pojken var lite yngre, lite kortare, ett par nyanser mer blond i håret och säkert en eller två gluggar i sitt världsfredsskapande leende var hans familj till synes vilken familj som helst. De skrattade tillsammans. De semestrade tillsammans. De åt tillsammans. De levde ett liv tillsammans, ihopklistrat av en oåterkallelig kärlek.

 

Pojken förstår aldrig hur allvarlig sjukdomen är. Vill han inte förstå? Är han helt enkelt inte tillräcklig mogen inom sig som person för att kunna greppa situationen för vad den verkligen är?

 

Pappan väcker honom för skolan, ser till att han vaknat ordentligt. Han går sedan vidare för att väcka storebrodern, innan han går upp till badrummet och hoppar in i duschen.

 

Väl vaken kliver pojken ur sängen. Med tunga steg tar sig pojken upp för den stora trappan där han, när de var nyinflyttade, ramlade ner baklänges två gånger på samma eftermiddag.

 

Yrvakna steg för pojken in i köket. Det susande ljudet från husets slingrande system av vattenrör berättar för han att hans pappa fortfarande står i duschen när youghurten fyller den enkla skålen tillsammans med flingor och sylt.

 

Färsk apelsinjuice fyller det enkla dricksglaset från Ikea med ett diskret porlande ljud. Med juicen i ena handen och youghurtskålen i den andra slår pojken sig ned lättsamt vid köksbordet. Han sätter sig på sin vanliga plats och blickar ut på den snötäckta trädgården.

 

Inga storartade funderingar om livet och framtiden fyller, likt de flesta, pojkens tankar, denna morgon. Det finns ingen anledning till det, han är ju endast sju år gammal. Storebrodern slår sig ner mittemot honom vid det vitglaserade köksbordet med en identisk frukostmeny.

 

Badrumsdörren öppnas. Pojkens pappa kliver ut med handduken slarvigt knuten kring höften. Han ler mot sina söner, slänger iväg att ”God morgon” och går samtidigt in i sitt och sin älskade hustrus sovrum.

 

Varken pojken eller hans bror tar mycket notis av honom. Båda sitter och stirrar ut över den vintersovande trädgården. Tomma i blicken som följd av den avbrutna sömnen

 

De båda rycker till när de hör gråtfyllda hulkningar och avgrundsdjupa snyftningar bakom dem.

Där står deras stora starka, modiga pappa i köksdörren. Ögonen är fyllda av tårar och förtvivlan. En aura av sorg fyller rummet med en svärta djupare och tyngre än den mest ensliga och bortglömda delen av Norrlands djupa skogar.

 

Pojkens storebror bryter ut i gråt. Han är äldre. Han förstår.

 

Pojken gråter inte. Han sitter i den vita köksstolen och tittar på sin pappa, sneglar på sin bror. En ny sorts tomhet fyller honom. En trögflytande känsla. Den är okänd för pojken, känslan är skrämmande. Det är sorg. Det är en känsla han aldrig känt förut. Rädslan biter sig fast; han förstår fortfarande inte var känslan kommer ifrån och varför den infunnit sig denna vintermorgon.

 

Pappan stannade hemma från jobbet den dagen i februari. Pojken och hans bror stannade hemma från skolan. Det fanns inget viktigare den dagen än att hålla om varandra.

 

Orden är få. De behövs inte, de är otillräckliga. De vet att tillsammans kan de klara av det här.

 

De måste klara av det.