Kaos kan vara vackert

Kaos. Hur jag kan avsky det. Men kaos är också vackert. Såhär ser det nu ut efter ett par timmar av effektivitet.

En novell är bearbetad och är nu lämnad ur mina händer för att via nya, opartiska ögon synas ur alla vinklar.

Kram

Effektivitet kan vi väl låta det kallas

Sitter på Café String med fina Johanna. Hon pluggar och jag tänkte jobba lite. Och med jobba menar jag att skriva lite i bloggen och samtidigt ta tag i ett korra en novell. Har på känn att det snart kan komma en här om några dagar eller så.

 

Nytta och nöje, allt i ett

Det känns inte som en tisdag. Jag har åkt in till Café String efter dagens aktivitet (vilket det kommer mer om senare idag) för att få i mig lite mat och få lite måsten gjorda. Nu kan det te sig så att jag inte fått det viktigaste gjort men bloggen har fått sig ett par nya inlägg och humöret är på topp. Magen är lite gladare och koffeinet har intagits.

Jag har alltid svårt att inte falla in på distraherande webbplatser. Facebook plingar till mest hela tiden, inte för att tala om Twitter. För att unna mig tog jag beslutet att fram tills maten var uppäten fick jag göra precis vad jag ville. Och det gjorde jag. Även om jag samtidigt hann få lite allvarliga saker gjorda, vilket kändes bra.

Nu sitter jag här och gör lite mer av dessa saker som faller under kategorin ”lite viktigare”, eftersom de här texterna är viktiga. För mig, och förhoppningsvis för dig (som headern säger). Ett plus i kanten var när Cimon kom och slog sig ned mitt emot mig här på fiket. Båda han och jag behövde få saker skrivna. Orden oss emellan var inte överdrivet många men det gör inte så mycket när man umgås med bra vänner, bara närheten räcker.

Nu ska jag försöka att ta tag i det allra viktigaste, nämligen att skriva klart arbetsproverna angående det där jobbet som copywriter vi pratade om för ett litet tag sedan.

Umgås med vänner. Ha kul tillsammans. Var allvarliga tillsammans.
Dela er kärlek.

Den långa, djupa vägen

Jag säger inte att jag tycker om sofforna på nedervåningen. Jag säger bara att jag tycker bättre om att vara på gatunivå och se folket strömma omkring mig. Att smyglyssna på andras diskussioner. Lurigt snegla på mina medmänniskor, sökande efter inspiration.

 

Sen är kaffet slut. Ingen pik på att det är lugnt till att få en ny kopp. Inte alls.