En frisk fläkt

När man utsätts en hel dag för inspirerande människor och ämnen är det lätt att själv fyllas av så mycket glädje och nyfunnen inspiration. Detta har hänt mig idag. Vad dagen handlade om och vad vi gjorde kommer senare ikväll.

Jag kom hem. Fick i mig en middag. Ett par minuter av lugn och en chans att försöka pussla ihop alla intryck från dagen. Då slog det mig. Det är dags att dra ut den senaste versionen av alla texter. Jag gillar att ha ett ”exemplar” av mina texter i analogt format. Det blir mer verkligt då och därtill älskar jag att korra mina egna texter med en gammal hederlig penna. Hur härligt är det inte att överskåda detta ordnade kaos. Insikten av hur mycket en text kan ändras, petas i, byta ut. Jag älskar när det ser ut såhär.

Nu var det alltså dags för en fräsch omgång pappersark. Sedan jag printade ut senast har det hänt mycket. Det har tillkommit nya texter, många av de redan existerande texterna har blivit lästa och korrade. Med en ny omgång finns det utrymme för ännu mer förbättringar. Jag är glad.

Doften av nytryckt bläck – obetalbar.

Den långa, djupa vägen

Jag säger inte att jag tycker om sofforna på nedervåningen. Jag säger bara att jag tycker bättre om att vara på gatunivå och se folket strömma omkring mig. Att smyglyssna på andras diskussioner. Lurigt snegla på mina medmänniskor, sökande efter inspiration.

 

Sen är kaffet slut. Ingen pik på att det är lugnt till att få en ny kopp. Inte alls.

Ett fiskedrag på tunn lina genom mörka vatten

Det är en plåga.

En plåga härstammandes från en avsaknad av kreativitet i kroppen. Nej, inte avsaknad, däremot en förlust av vilja.

En avskyvärd känsla i kroppen.

Viljan att skriva. Den jag älskar och håller så högt. Jag kan inte finna mig i den, inte på hela resan.

En rastlöshet.

Jag vill skriva. Det finns historier och texter i anteckningsblocket. Likaså i sinnet. Tiden att skriva finns. Den är överallt. Ändå är rastlösheten där och jag kan inget göra för att råda bot.

Är det för varmt? Har jag tappat stinget? Vart är jag? Vem är jag? Vem ska jag bli? Vågar jag? Kan jag?

Ja, jag kan. Jag vet att jag kan bli precis det jag vill. Det är för att jag säger orden och jag tror på dem, det är allt som behövs.

Det är du och jag hjärnan. Det är du och jag som ska ta oss vidare i den här världen. Ingen av oss vet vart vi ska. Vart vi är på väg. Men med ordens hjälp tar vi oss dit. Oavsett om de är på papper; digitala som analoga, eller om de strömmar ur munnen likt sammet.

En huggande tunga av gift när det krävs.

Likt ett fiskedrag glider vi tyst genom mörka djupa vatten. Något drar oss någonstans men vi vet inte vad det är. Kanske blir vi fångade av något helt annat, kanske når vi vår destination. Vi får se vad som händer.